Emma

Sitter här och skriver på en eventuellt framtida bok. Som ni kanske förstått så är jag inte personen som gillar att skriva om mina känslor och skriver därför väldigt sällan om dem men tänkte att jag kunde ta och bli lite mer öppen.. Så är kommer ett litet smakprov

Jag vet att jag inte mår bra. Jag vet att jag behöver prata om allt som hänt och händer istället för att stänga in allt men det är därför jag skriver den här boken. Detta är mitt sett att bearbeta min känslor. Det finns så mycket jag förtränger, så mycket minnen jag inte vill minnas som kommer upp när jag skriver den här bok. Men jag tror att det är bra att det kommer upp igen, jag skriver om det kanske släpper några tårar sen känns det bättre. Det bästa med att skriva den här boken är att det är ingen som ifråga sätter så som en psykolog skulle göra.

Jag vet att det kommer ta ett tag innan jag mår hundra procent bra med mig själv. Trotts allt jag varit med om så ångrar jag ändå inte att jag varit med om det. Jag önskar mer än allt att min mamma var som förr men jag ångrar ändå inte att jag gått igenom det jag gått igenom. Det har fått mig att se på livet på ett annat sätt, jag har livserfarenhet. Jag berörs inte av saker som andra kanske ligger hemma och gråter över. Jag låter säkert som en väldigt kall person men det går att se det på olika sätt. Det jag gått igenom har gett mig både bra och dåliga erfarenheter såklart. Jag har fått se saker som ingen annan i den ålder borde se men jag har samtidigt fått en inblick i något som jag nu idag vet att jag aldrig vill utsätta mig själv eller någon i min omgivning för. Framför allt inte mina framtida barn. Jag önskar ingen det jag upplevt men jag ångrar ändå inte att det hänt mig även om jag ibland önskar att jag borde varit född i en riktig svenne familj.

På grund av det jag varit med om så har jag blivit en väldigt instängd och svår person. Jag har svårt att lita på folk och öppnar mig definitivt inte för vem som helst. Jag är en social och glad tjej på utsidan men det är inte alltid jag är det på insidan. Även om jag mår skit så lyckas jag ändå hålla smilet på. Jag har väldigt svårt att relatera till vissa situationer som mina kompis mår dåligt över eftersom enligt mig är det bara petiteser. Detta är en egenskap jag inte gillar. Jag vill inte vara en person som inte kan hjälpa mina vänner till hundra tio procent på grund utav att jag tycker deras "problem" inte är något att gråta över. Jag har väldigt svårt för folk som alltid ska må dåligt över saker som jag tycker inte är något att vara ledsen över. Jag vet att det är fel av mig. Och jag vill inte känna så. Jag vill inte vara en person som tycker att jag har varit med om det värsta och att det där är ju inget för jag har varit med om värre för jag vet mycket väl att det finns många där ute som haft och har det värre än mig. Jag vet att det jag upplevt kanske låter som en petites i vissa öron. Men det är tyvärr en utav mina dåliga egenskaper från det jag varit med om, förhoppningsvis en egenskap som kan försvinna med tiden.