Emma

Har precis lagt in alla nytvättade kläder i garderoben och packat inför linköping på torsdag. Ska verkligen bli så jävla skönt att komma bort från stockholm. Det händer för mycket skit här man inte vill tänka på..

I torsdag pratade jag med min morfar för första gången på ca ett år. Han berättade för mig att mamma ligger på psyket. Kul kände jag då att mamma då hade legat där i tre veckor och att jag inte visste någonting. Är det inte personalen på avdelningens ansvar att kontakta anhöriga? Jag är väl ändå den närmsta anhöriga? Okej om jag inte var myndig men det är jag och mig ringer dem inte.. Var på psyket i fredags med pappa och besökte mamma. Det kändes stört. Och självklart som i alla jobbiga lägen började jag skratta när jag såg mamma. För en person som är utomstående skulle man nog tro att min mamma är frisk men väldigt vimsig och förvirrad. Mamma går nu på tabletter som gör att hon inte får psykoser vilket då gör att mamma verkar hyffsat frisk. Och det var skönt att för första gången på mycket länge kunna föra en diskution med henne. Som alla andra som lider av psykoser tror min mamma nu att hon är frisk pga att hon äter dessa tabletter som gör att hon inte får psykoser. Och får man inga psykoser är man ju frisk tänker då hon. Men fallet är inte så lätt. Mammas missbruk som senare ledde till psykoser och att hon blev psykiskt sjuk har pågått för länge för att det skulle försvinna på en vecka. Mamma behöver ligga inne på psyket och få hjälp. Långsiktig hjälp. Det hjälper inte att lägga henne på psyket ge henne några piller för att sedan skriva ut henne när hon verkar "frisk". Släpper dem ut mamma nu så kommer hon gå tillbaka till samma gamla vanliga.
Mamma har även lyckats få sig själv vräkt. Folk i min omgivning frågar frågor som "Vart ska hon bo nu?", "Hur gick det till?", "Varför har hon inte betalt hyran?", "Vad händer med alla hennes grejer?" . Hur ska jag ha svar på alla dessa frågor när jag inte ens vet själv vart mamma kommer bo. Jag vet att om min mamma blir vräkt så kommer hon hamna på gatan. Det är sorligt att säga det men det är sanningen. Och hamnar hon där är det verkligen slutet.
Jag kan inte förstå hur fan man kan slänga ut en psykiskt sjuk människa på gatan? Hyresvärden tyckte tydligen inte att hon var en bra hyresgäst. Så släng ut henne på gatan bara. Och soc..... Vart fan ska jag börja? Mitt hat mot soc är så starkt. Jag hatar dem av hela mitt hjärta, dem har inte hjälpt mig med ett skit. Och dem ska tydligen ta hand om folk med problem. Dem vet inte ens vad fan dem håller på med. Dem jobbar med något dem inte ens förstår innebörden av. Hur kan en människa från soc påstå att min mamma är frisk???? Min mamma hade boendestöd för att få hjälp med att t.ex. betala räkning. Sådant min mamma själv inte klarar av att göra. Men dem slutade gå dit för dem ansåg att hon var frisk. Och vart fan står vi nu? Min mamma har blivit vräkt pga. av dem. Jag blir så upprörd när jag pratar om soc. Inkompetenta jävla idioter som tycker sig veta mycket om saker här i livet fast de ända dem gör att sitta på sitt feta arsle bakom ett skrivbord och domdera. Fyfan säger jag bara. Skämmas borde de göra.. Att de orka leva med sig själva...
Människor förstår inte hur sjukt vårat samhälle är. Min mamma är ett typiskt exempel. Ingen hjälp får hon. Fast hon varit i kontakt med soc och myndigheter hur många gånger som helst. Dem vågar inte se. Dem blundar för verkligenheten och låter henne gå istället för att ta tag i henne. Hjälpa henne. Slänga ut henne på gatan, städa upp lägenheten och ge den till en ny familj medans min mamma hamnar på gatan. För dem är så fega att dem inte vågar hjälpa folk med problem. Jag blir så äcklad... Jag har blivit förnedrad många gånger utav bland annat soc. Dem anser att jag har haft det bra. Kommer aldrig glömma när jag var på ett soc möte och vi pratade om mamma och jag sa att jag inte orkar bo där längre och så vidare, vi pratade även om en annan person jag inte nämner namn på och den fula satkärringen har mage att säga "Men du har ju iallafall din pappa". Kan tala om att under denna period pratade jag inte med min pappa, han söp skallen av sig varje dag. Vilka jävla pappa hade jag då? Eller som när jag bodde hos mitt ex och jag en dag gick på soc möte och dem säger från ingenstans "på måndag ska du flytta hem till din mamma" detta var på en torsdag. Jag brast ut i gråt, jag bara grät och grät. Jag ville inte hem till mamma, det var det sista stället jag ville till. Jag sitter där och gråter och ber att jag vill verkligen inte men dem känslokalla jävlarna sitter där och säger att det kommer gå bra att dem kommer hjälpa mig. Komma på besök varje vecka blablabla... Kom dem någonsin på besök? Brydde dem sig om mig? Nej låt en 16-åring tjej flytta hem till sin missbruks mamma där det konstant var ett hotell utav andra pundare.
Ja jag har blivit sviken många gånger utav soc men den här gången ska dem fan inte komma undan. Jag kokar när jag tänker på vad dem gjort med mamma. Dem kunde ha stoppat det här för LÄNGE sen. Men här sitter vi 6 år senare och mamma är vräkt och ingen hjälp får och soc har varit där hela tiden och KUNNAT hjälpa till men inte gjort ett skit. Fega äckliga jävla idioter.... Jag spyr! Die motherfuckers die