Emma

Jag kan inte sova.. Det är så mycket tankar som snurrar omkring i mitt huvud så jag kände att jag bara var tvungen att lätta på mitt hjärta innan jag kan gå vidare med sovandet..

Bettan sa något väldigt klokt till mig senast när vi träffades, någonting som jag tänkt på ganska mycket på sistonde. Jag minns inte exakt vad hon sa men det hon nog menade var att jag borde börja tänka lite på vilka jag har omkring mig och hur Jag vill leva mitt liv.
Detta har fått min hjärna att gå igång på riktigt, jag kan inte riktigt släppa taget om det hon sa. Och på sättet som hon sa det. Jag har tänkt ganska mycket på vilka vänner jag har omkring mig. Jag känner att jag är en person som mina vänner alltid kan räkna med. Mina vänner vet att de kan ringa mig mitt i natten om de inte har någonstans att sova, de vet att de alltid är välkomna hos mig vad klockan än är, de kan alltid låna pengar av mig osv. Ibland kan jag känna att jag är för snäll. Jag ger men vad får jag tillbaka? Jag vet att mina vänner skulle ställa upp för mig i vårt och torrt men det känns som att de inte skulle göra det på samma sätt. Jag har ingen som jag vet att jag kan ringa vad klockan än är, jag har ingen som jag kan dra till om jag känner att saker och ting blir jobbigt. Och det kan vara väldigt jobbigt ibland speciellt när man vet att man själv ger. Mina vänner vet att jag inte är en talare om jag mår dåligt men när jag väl mår dåligt så vet jag inte vem jag ska vända mig till det är ofta därför jag håller saker inom mig istället.
Jag är en person som har en tendens att kretsa mitt liv kring en eller flera personer men glömmer helt och hållet bort mig själv. Jag skulle kunna skänka mitt liv (utan överdrift) till mina vänner. Jag glömmer ofta bort mig själv vilket inte är en bra egenskap hos mig själv. Jag ser hellre till att de runt om mig mår bra än att jag mår bra. Jag tar ofta mig själv i sista rum. Och det är inte så jag vill leva mitt liv. Jag måste börja ta tag i mig själv, jag måste ju må bra i första hand. Hur fan ska jag annars kunna hjälpa de omkring mig? Det finns mycket som tynger ner mig men det är inte så många som vet om det eftersom jag aldrig säger rakt ut "jag mår dåligt idag", jag sitter hellre o skrattar och låtsas som att ingenting har hänt.
Jag påstår absolut inte att jag är någon ängel på att ev. höra av mig till vissa vänner men till de som jag ofta träffar hör jag ganska regelbundet av mig till för o se hur de mår. Men det känns lite som att det bara är en själv som anstränger sig och jag menar det är väl inte bara en som borde höra av sig? Så är det ju med alla förhållanden, det räcker inte med att en anstränger sig. Båda måste vilja lika mycket annars kan man lika gärna släppa taget...
Stenbokar sägs vara egoistiska men jag skulle inte kalla mig själv egoistisk. Envis, ja men inte egoistisk.

Nu framstår säkert mina vänner som de sämsta ever men det är dem absolut inte. Jag älskar dem av hela mitt hjärta men ibland måste även jag få säga ifrån.... Ska bli intressant o se vad man får för reaktioner på detta.  Vissa kommer säkert bli irriterade och andra "medlidande" och förstående. Nu har jag iallafall fått skriva av mig lite, hoppas på att få lite sömn nu... om jag kan släppa tankarna...